Att missbrukaren ofta har det dåligt – det vet man.
Men hur hans/hennes anhöriga har det, frågar man sällan efter. De lämnas allt som oftast utan information och utan stöd i sin situation. Samtidigt känner de kraven på att ställa upp och engagerar sig som en absolut skyldighet, trots att de kanske själva sviktar.
Att vara anhörig, det är att ha en mängd dagliga konkreta problem. Det är att få sin vardag uppbunden av en missbrukares ryckiga liv – att inte våga eller kunna åka på semester, bjuda hem goda vänner eller gå på fester. Det är att ständigt vara beredd på att ställa upp och rycka ut – på arbetstid och på natten. Det är ofta ekonomiska problem, bruna kuvert och telefonsamtal med myndigheter och arbetsgivare.
De anhörigas liv kan vara plågsamt även av andra orsaker och det är lätt att förstå varför. Det är plågsamt att se den man älskar stappla omkring förgrovad och förändrad “som det vore någon annan”. Det är plågsamt att bli lurad av någon man tycker om, att höra honom eller henne svära på att man inte druckit, att ingen sprit finns hemma, absolut ingenting, för att därefter hitta en flaska i stövelskaftet. Det är smärtsamt att skämmas och känna sig osäker, att inte veta när han kommer hem och i vilket skick.
Barnen far också illa i alkoholistfamiljer. De får en högre ångestnivå och mer dåligt samvete än andra barn. De känner sig – och är – försummade eftersom missbrukaren står i familjens centrum, inte barnen. Alkoholistbarn blir ofta “duktiga”, de är tvungna att bli det för att överleva och får inte vara barn i normal omfattning.
© 2022 Sällskapet Länkarna i Uppsala All Rights Reserved
Vi använder cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig.
Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?